No Whacking Furries - No Fucking Worries!

http://www.facebook.com/album.php?aid=204314&id=692311489&l=77f8d67316 Lanken till Kinabilderna, pa facebook! Vi har provat lanken har pa Gili, men man kan ju aldrig vara 100 pa att det funkar, hoppas att det funkar battre for er nu! Halsenor /Petter o Unni

Forsta tanken nar vi kom till staden Kuta har pa Bali var "oj, vad rorigt" Det ar bilar, mopeder, hast-och-vagnar och folk overallt. Det blev inte battre av att alla vill ha ens uppmarksamhet hela tiden. Det spelar ingen rol vad det galler "transport, transport", "massase?", "ok, handbag?", "rent motorbike?". Hua, man blir verkligen trott i skallen  Sen gjorde den slaende hettan inte saken battre. Man tycker ju att vi borde ha vart vana efter tre manader i Austraien. Men tydligen hade det svala vadret pa Nya Zeeland (det var ju jeans, tjocktroja och halsduk som gallde dar, ojojoj tanker ni, inte varre an hemma i Sverige! Men anda..) satt vara kroppar och huvuden ur kurs.

Svetten lackade den forsta veckan, och de forsta dagarna kande jag mig som en zombie i solen. Jag kan inte ha vart det roligaste sallskapet, men Petter klagade minsann inte. Och han var duktig med att langa en massa vatten 
Nu, efter lite drygt en vecka, har till och med jag vant mig vid varmen och kan njuta fullt ut hela dagarna och inte endast tiden i havet, eller i kallduschen.

Efter de forsta dagarna, vi kan kalla det "zombie-perioden" satte vi igang med surfing. Hej vad kul det ar! Men svart som tusan. Vi ville ocksa spara in pa pengarna och skippa den valdigt vanligt forekommande surfkursen, sa det var lite tufft i borjan. Men vi var smarta minsann och studerade alla som tog kursen och da larde vi oss snabbt knepen  Vi har nu lart oss att pa ett bra satt komma ut i vattnet, vilket faktiskt ar jobbigt nar det standigt slar ner nya vagor over en, att fanga vagorna och att till och med sta upp pa bradan. Dock kan jag inte skryta med att ha statt upp lange eller sa, det dar med balansen maste ovas upp!

Annars finns det en hel del annat att hitta pa i Kuta. Det finns massa shopping, resecentra (med olika aventyrsgrejer eller turer att erbjuda), restauranger och barer overallt. Nar man val hade vant sig vid alla hejanden och kolla har-anden blev det ratt trevligt att bara strosa runt pa stan och kolla lite pa grejer och ta sig en drink pa en bar. Priserna har ar helt klart mycket billigare an i Australien och Nya Zeeland. Har kan vi kaka fried rice-lunch for en tia med farskpressad juice till for en sju kronor, eller en 650 ml Bintang-ol for en tjuga. Super tycker vi!

Nu har vi tagit oss vidare fran Kuta pa Bali till Gili Trawangan. Det ar en liten mini-o som ligger ca tva timmar bort med fastboat, det gick snabbt vill jag lova, hoho  Har ar det mycket vackrare an det ar i Kuta, har ar stranden vit och havet klart och sadar harligt turkos-blatt (stranden i Kuta ar halvmork och vattnet sandfyllt till foljd av vagorna). Har finns det heller ingen trafik da motorfordon ar forbjudna, det finns daremot gott om hast-och-vagnar. Det ar en skon lugn kansla har, liksom manjana manjana  Fast vi har nog forstatt att det brukar rada ratt mycket festandes har med, sa det blir nog lite av varje, en harlig blandning  
Tyvarr markte vi idag att surfing har blir svart, sa det far vi ta upp igen nar vi kommer tillbaka till Kuta. Det kanske blir om tva veckor, eller langre om vi trivs superbra
Det ar ocksa tyvarr lite dyrare har an i Kuta, men det ar fortfarande billigt sa vi ska val inte klaga.

I Kuta bodde vi i ett standard-rum med flakt och kallvatten i duschen. Det gick pa 100 kr per natt for oss bada (finfint pris va!). Det dog alldeles utmarkt, men blev lite varmt emellanat (om ni undrar over kallvattnet sa ar det allt man behover, har ar man inte sugen pa nagra varmduschar!). Har pa Gili Trawangan tankte vi lyxa till det lite med ett rum med AC!  Vi har hittat ett for 150 kr per natt for oss bada, det tyckte vi lat super, sa dit flyttar vi imorrn. Inatt bor vi pa ett tattigt stalle med en liten miniflakt i taket och delade utetoaletter, men det gar ju det med  Och det ingick ju faktiskt frukost

Om en timme blir det middag pa en restaurang dar det ar filmvisning pa en stor filmduk. Sa det blir mys framfor "Inglorious Bastards"
Till er som har sett filmen sager jag "Arieve dertchi!" och till alla er andra sager jag hej for den har gangen.

Snart kommer vi hem och vi saknar er massor!

Woho! 15 min gratis wifi! Här får ni en riktig blaffa:

När vi först kom till Christchurch var det kallt och dimmigt, och vi hade ingenstans att bo! Vi var tvungna att sova på flygplatsen! Sen tog vi en Shuttlebus in till City, och började leta Hostel. Första vi gick till kallades the base, fullt.. "Jaha, det var ju trevligt.." Den mycket (erhem) trevliga receptionisten pekade ut ett par stycken andra hostel åt oss, och varnade oss för ett närliggande, Akron lodge & backpacker, med hennes varnande ord, varnande i bakuvudet, så gick vi vidare, med oron att de övriga hostelen vi skulle gå till skulle lida av det beryktade Akron lodge & backpackers minimala kök... andra stoppet, där man välkomnades av en "4 SALE"-skylt i den vackert parkerade bilen på den enda p-rutan tillhörande hostelet, samt en orange-färgad katt, med estetiska stänk av vitt, som Unni fattade ett ömsesidigt tycke om: stängt, tydligen öppnar de flesta hostelen från kl 10 på morgonen.. Jaha, ingen vidare bra start, men boendejakten fortsatte, pga av att dessa tappra små svenska själar inte hade sovit mer än blotta 4 timmar på flygplatsen under natten, och hungern började växa sig starkare än behovet av att sova.. Så efter en kort matpaus på ett lokalt café lallade vi vidare till nästa hostel i hopp om att dom skulle öppna så tidigt som 9! Utanför stopp nummer 3 mötte vi en man av rysk börd som hade checkat ut från hostelet där vi tänkte be om husrum, men tydligen fick man inte heller här checka in så tidigt som 9!!! Frustrationen var oundviklig! Efter 3:e nederlaget så gav vi efter, och gick mot Akron Lodge & Backpacker, utanför hostelet syntes två skyltar, den första var vit, med blå, kursiv text " Hare Krishna".. Hurra... Nästa var skrikigt brandgul, med svart text: "Akron lodge & backpacker", jaha, här måste det vara.. Vi gick in till receptionen i huvudbyggnaden, och möttes av en fyllig kvinna i sina sena 30 års ålder, som på svajjig engelska och med ett snett leende frågade om vi ville bo där, "jaaaa" svarade vi i kör. Och det visade sig att hostelet var billigare än väntat, inte mycket, men det första goda tecknet i staden fick oss att känna oss lite lättade! Hon gav oss en nyckel och följde oss ut mot vandrarhemmet! Där visade det sig att vi skulle spendera natten i ett trebäddsrum (till priset av ett 12-bädds om man jämför med de tidigare Australieniska hostelen där vi tidigare så glatt har spenderat nätterna, och även vissa bakfulla förmiddagar). Köket, lika stort som tidigare hostels, men här behöver man inte betala en deposition för att få låna hostelets sketna tallrikar och plastgafflar!
I samlingsrummet: TV, DVD och ljudanläggning, med okänt antal dvd-filmer som man inte behöver hyra/låna/betala för..
Det fanns många ord för att beskriva Akron, men vi valde guldgruva.. 3 Varma duschar, 4 toaletter och lugn och ro!
Efter det kände vi oss så pass modiga att vi började leta efter en plats att bokade våra senare bravader och äventyr på!
Med en tattig, karta och dåliga vägbeskrivningar av våra trevliga, tyska grannar från rummet bredvid, så letade vi oss in till city!
Vi hittade ganska direkt ett "Adventure Center", där vi började kolla priser och vad som ingick om man bokade lite mer och liknande, och orkade sen inte gå igenom samma pers en gång till på nästa ställe, utan bokade varsitt Bungy-jump på A.J. Hacketts "The Ledge" i Queenstown, lockade av beskrivningen att man kan hoppa som man vill utför en kant, ca 400 m över staden, frifalla 46 meter, och sedan hissas upp igen! Därtill bokades varsitt tandemskydive på 12.000 ft, ca 4000 m bedömde vi det till däruppifrån..
Vi bokade också en tur till Milford Sounds, en fjord som tydligen ska finnas på massa vykort och foton från Nya Zealand, som man borde besöka. Eftersom samtliga turer startade i Queenstown så tyckte vi att det vore bäst att också bo där under tiden, och trots att vi blivit så kära i Akron så överväldigades vi av dom 9 timmarna som vi skulle tvingas spendera pendlandes i buss mellan dom två städerna. Så vi bokade 5 nätter och en busstur dit, samt en busstur hem, där vi skulle stanna på vägen för att se landets högsta berg "Mt. Cook".. Det sista vi bokade var på Unnis begäran, och efter visst motstånd från min sida så blev det, hör och häpna, en två timmars ridtur! Nej, inget sagan om ringen, ingen jetboat eller paragliding, utan vi skulle ut och rida i två timmar, så sent som dagen efter alla våra bokningar!
Nu började letandet efter en plats att handla mat på, och en bankomat. Staden var ganska lätt att orientera sig i, och Unni upptäckte att det fanns en buss som åkte från några mataffärer och sedan stannade 2 kvarter från vårt hostel, som var gratis att åka på (Hoppas att SL läser detta och tar till sig)!
Hem och laga mat för att sedan kolla på Dodgeball, och förflytta sig till våra (Hotellklass)sängar och glatt somna in, ivriga inför morgondagens äventyr på dom stackars hästryggarna(syftar enbart på den stackaren som ska bära mina stolta 81 kilogram(Ja, det är sant, inte ett kilo mer än när vi lämnade Stockholm!).

Unni, som är en aning mer rutinerad än mig i ridandets ädla konst, fick äran att återge detta episka ögonblick ur hennes synvinkel, då hon för första gången fick se mig på en
häst:

"Hej kära läsare! Hoppas att ni inte är alldeles slut i ögonen än, för det kommer mer, jag lovar ;) Men åter till berättelsen:
Vi blev upplockade av självaste Zeb MacKeyhen (har ingen aning om hur det stavas, men ni kanske förstår vad jag menar, en tvättäkta cowboy iallafall!) Efter en kvart i bil kom vi fram till gården där hans fru väntade med hjälmar och chaps i högsta hugg. Vi möttes också av två glada danskar som också skulle ut och rida för första gången i sina liv.
Efter en snabb toapaus var det dags, tjoho upp i sadeln! Vi döptes om till hästen vi satt på så under hela ridturen hette Petter "Monty" och jag hette "Nugget". Här var det inget daltande minsann, utan mest bara en snabb genomgång av basics, ni vet, dra här för att gå till höger, bromsa såhär och gör inte såhär, sen drog vi iväg med "Zeb" i täten.
Det var också en tysk tjej som var med och ledde vår lilla äventyrsgrupp. Vi red på rad upp bland kullarna och det var verkligen supervackert! Vilken utsikt. Där red vi runt i solskenet bland får och hagar. Mys! Sen blev det action De hade vissa hagar som hade bra galoppgrund så när vi kom in i hagen spred vi ut oss och "Zeb" ropade "Nugget! Spring iväg och lev livet!" och jag flög iväg Tjihoo! Frihet på hög nivå och fort gick det! Sen var det dags för resten av gruppen att dra iväg, men de fick nöja sig med att trotta
Och jag måste säga att jag blev riktigt imponerad av Petters insats. Där sitter han på en häst för första gången i sitt liv och kontrollerar hästen helt på egen hand och drar igång traven och lyckas rida lätt galant på första försöket. Naturbegåvning säger jag, men jag kommer nog inte lyckas lura upp honom i sadeln en gång till ;)
Men man fick passa sig så att man inte kom för nära hästen breve för de är gamla tävlingshästar och instinkten att ligga först är stark, så då kan det börja gå riktigt fort, men vi stötte inte på några missöden. Sen vart det fikapaus (eller "vila-rumpan-paus") och te och scones satt fint i magen Vi tog också lite foton på en riktigt klarblå liten flod.
Det är verkligen vackert landskap i det här landet. Jag gillar Nya Zeeland mer än Australien. Det är på något vis mycket mysigare här.
Efter pausen gav vi oss iväg på den sista etappen. Det vart verkligen lite westernkänsla när man red runt bland bergen sådär. Och innan vi visste ordet av så var vi tillbaka på gården igen. Två timmar räckte gott och vi var lite ömma dan efter, men jag hade gärna gjort det tusen gånger till, hoho Jag var glad som ett barn på julafton och jag tror
minsann att Petter också var nöjd med dagen, även om han inte riktigt tyckte att ridning kändes som hans grej ;)

Dagen efter begav vi oss på buss ner till Queenstown. Petter, mer info om det?"

Ja, tack Unni!
Under hela resan pågick fotografering av landskapet! Jag instämmer med Unni, landskapet är "Sweet as, bro" (Inhemskt uttryck som betyder najs)! Vi kom fram strax innan middagstid till den lilla staden vid foten av bergen, och efter att ha orienterat oss till vårt hostel så åt vi middag på Donken! Vi handlade lite inför frukost och drog sedan täckena över
huvudena! Vi hade under hela dagen känt oss sjuka, och hade ingen riktig ork att hålla oss vakna, och ville inte vara tvungna att ställa in något äventyr pga sjukdom!
Nästa dag var det dags för Milford Sounds, upp tidigt, åt gröt till frukost + varm choklad, sedan ut till busshållplatsen för att bli upplockade av en trevligt kiwi!
Jag mådde mycket bättre idag, medan Unnis hälsa förblev oförändrad! Vi hade ett par fotostopp på vägen till fjorden, där vi bland annat skulle se någon konstig fågel, som  ingen fick se! Busschauffören bjöd på mycket information om otroligt ointressanta saker, som vi lyckades blockera med musik, trots att Unni hävdade att somliga saker var ganska intressanta! Lustigt tyckte jag eftersom att hon sov under större delen av ditresan...
Kom fram till fjorden, regn, som det tydligen brukar vara under typ 340 dagar/år, ut på en liten båt, såg sälar, vattenfall, berg och djupa dalar! Ni ska få se på film och bilder när vi kommer hem! I ett av vattenfallen ställde dom båten precis under, och skickade ut några olyckliga(lyckliga tycker jag) själar med några plastmuggar för att hämta lite vatten. Däribland Petter Gahm! Iskallt, men gott vattenfallsvatten! Ni ska få se det på filmen också!
Sen ut en bit till, rätt så hård sjögång, och sedan tillbaka in mot hamn, satte oss på bussen igen, och efter en lite hetsig middagspaus satte chauffören på filmen: "The world's fastest Indian" (Nej, det är ingen indier, indian eller heller nån kenyan med snabba ben, utan Motorcykeln), slökollade på filmen, och sen var vi hemma på hostelet och gick och la oss, helt slut... Konstigt med tanke på att allt vi gjort under dagen var att sitta ner... Nästa morgon tömde vi fotokameror inför all fotografering på BUNGYJUMP!! Kl 12.00 skulle vi frifalla nästan 50 meter, efter att ha gjort våra cirkuskonster utför kanten!
Vi var tidiga, och Unni hamnade först i kön för att få hoppa! Jag skulle fotografera från sidan av stugan där man förbereddes på hoppet!
Efter lite kallprat och genomgång på hur hon skulle komma upp igen så började dom räkna ner, "Aim for the trees, three, two, one, juuuuump!" och ut for Unni som en självmordsbenägen ekorre! Ni ska få se lite senare!
Sen var det min tur, det var sjukt hur fort tiden gick från att man började dra på sig "bältet" och dom spände alla spännen tills att man började kallsvettas :P Nej, riktigt så farligt var det inte, men man var ju lite orolig, inte för att nåt skulle gå fel, men mer för att man skulle ändra sig halvägs utanför den lilla hytten som man hoppade ut från.
Sen kom det.. "Aim for the trees, Three, two, one juuuump"! Och så hoppade jag, och föll, och föll, och föll tills jag trodde att jag var nere i stan igen :S Ni kommer få se...
Paniken är tydligare på Unnis bilder, men mitt vrål säger en hel del i filmen! Just det! Vi fick DVD-filmer på våra hopp, det ingick eftersom att vi bokade via våran arrangör! Hurra!
Sen var det dags att åka ner igen, med hjälp av gondolerna som tagit oss upp till toppen av berget! Pigga på adrenalin så kunde vi knappt bärga oss inför nästa dag, Skydive...
Upp tidigt igen, idag så mådde vi båda bra! Pumpade i oss gröten och tog oss ner till Skydive-kontoret, och började fylla i formulär som tydligt klargjorde att även om min tandemmaster knäpper loss alla mina spännen  och sparkar ner mig från dom sista 1000 metrarna, trots att jag ber honom att låta bli, så är det INTE företagets fel, OM någon
skada skulle förekomma! Nja, ni som dykt eller provat på någon form av äventyrsport vet hur formulären ser ut..
Sen var det dags att hoppa in i bussen som skulle ta oss till flygfältet, det var en kort, glad resa, alla var taggade! Även dem 4 pensionärerna som vi delade buss med... Det förstörde macho-känslan lite, att Gerthrud, 99, också skulle hoppa, OCH-visade det sig- att hon skulle få hoppa före mig...
Det blev en viss väntan på flygfältet, eftersom att dom bara hade två flygplan, och totalt 8 pers i varje plan, och vi var många som ville slänga oss ut i det fria och prova våran brist på vingar.
Men efter en stund var det dags, in i en stor hall, och på med overallen, här får du ett par handskar och en väldigt fin skinnmössa. En kort genomgång på hur man skulle göra när man hängde utanför planet och allt som höll en kvar var ens tandemmaster. Och sen in i planet, och iväg bar det mot våra 12.000 ft!
På vägen upp pekade min tandemmaster ut lite berg och sådant och sa att han skulle peka igen på vägen ner! Sen var vi uppe, jag skulle hoppa som nummer 2, Unni som nummer 3. Nummer 1 var en kvinna runt 40 år från England, som satte sig på kanten, och sedan hängde utanför medan hennes tandemmaster räknade ner 3, 2, 1.. och sedan slängde sig ut!
Lite oroligt var det ju att sätta sig efter henne, allt såg ju så litet ut däruppifrån, men jag satte mig, och försökte fokusera på att "njuta" av utsikten innan jag skulle falla.
Men knappt hade jag hunnit hänga mig utanför planet innan jag kände att den kalla metallen som jag så krampartat pressade mig mot, som om livet faktiskt hängde på att jag med min rygg skulle kunna spänna mig fast mot flygplanet, försvann.
En halv sekunds panik, sedan vända vi oss om med ryggen mot marken, och jag såg planet försvinna, snabbare än jag faktiskt ville se dom försvinna...
Nu, magen mot marken, och sen klappade han mig på axeln, det betydde att nu skulle jag släppa taget om remmarna som gick över axlarna på mig och få känna fallvinden mot händerna.
Jag minns inte ens när jag hade greppat taget om dom... Otroligt... Allt kändes så konstigt..
Jag kände hur han vred på våra fötter och så började vi snurra åt vänster, och sen en annan benrörelse, och så började vi snurra åt höger! Han pekade på det tidigare nämnda berget
och sedan på platsen där vi skulle landa, jag hade ingen aning om vad han egentligen pekade på, men stolt som jag var så ropade jag bara "Yeah".
Nu ropade han helt plötsligt att vi skulle släppa ut fallskärmen! Va!? Hade redan 45 sekunders frifall gått? Tydligen... 200km/timmen är ju ganska fort. Jag kände att det tryckte rejält i öronen, men kunde inte riktigt tänka på det just då. Helt plötsligt så kändes det som att vi for lika snabbt uppåt som vi nyss hade fallit nedåt, och sedan var allt tyst en halv sekund innan vi sakta började segla neråt.. Nu kom det häftigaste, han bad mig sticka in fingrarna i öglorna som styr fallskärmen, vilket jag gjorde, och sen släppte han taget.. Helt lugnt sa han "Now you're controlling the 'chute"... !!.. !!!.. !!!!
Sen sa han åt mig att dra hårt i höger, och så började vi spinna åt höger, sedan samma sak åt vänster, och till sist båda.. Och återigen kändes det som att vi tvärstannade i luften!
Sen var det tydligen bara 1000 ft kvar, så då var det hans tur att styra, jag var tydligen inte mogen att landa oss båda.. Tur..
Vi lyckades båda landa på fötter(många landar nämligen sittandes eftersom att det är svårt att styra benen ordentligt när man landar :P
Efter några förvirrade tack från min sida (Det var svårt att förstå hur man hade kommit ner egentligen..) så pekade han ut Unni som glatt seglade ner med sin Tandemmaster!
Hon lyckades också landa på fötter *duktig*!
Mycket mer än att några killar i bilen kände sig lite kräksjuka i bilen på vägen tillbaka till stan minns jag faktiskt inte, men dagen var rätt så grym ändå..

Unni gör en instickare:

"Jag måste ju bara berätta om känslan! Bungyhoppet var mycket värre att genomföra än fallskärmen. Jag antar att det är för att man själv slänger sig ut mot marken, när man hoppar fallskärm har man någon som gör allt åt en. Sen är man ju så mycket närmre marken när man hoppar bungy, när man faller ner från 4000 meters höjd är det svårt att relatera till hur högt det egentligen är och på något vis kändes det mycket mer fridfullt.
Haha, man ser verkligen på bilderna på mig när jag precis hoppat ut från plattformen på bungyn när jag inser vad jag håller på med och minen säger allt. Precis hur konstigt, onaturligt, pirrigt och äckligt det känns i magen. Men fortfarande kul. Fast det roliga börjar först när man känner att repet "tar emot en" och rycker en uppåt igen. Då vet man
att man är säker och det är rätt kul att studsa upp och ner sådär :P Det var också först då jag fick ut en tjut rakt upp från magen. Wohooo!! Även fast det kändes obehagligt skulle jag inte tveka om någon frågade om jag ville göra det igen!
Fallskärmshoppet var bara ren njutning för min del. Visst var det lite pirrigt precis innan vi kastade oss ut från flygplanet. Jag hade precis bevittnat när Petter gav ifrån sig ett chockat "Woh!" när det var hans tur att falla ut ur planet. Men efter att vi lämnat planet så kände jag bara ren lycka. "WOHOOO Wiii woooo WOOOOHOO WOOOW OH YEAHH WHOOOOO!!!!" Haha, det var det jag lyckades prestera under frifallet och en nedrans massa tummen upp. Vilken UNDERBAR känsla! (Och vackert som tusan!) Jag fick visserligen inte styra fallskärmen som en viss pojkvän fick göra ;) Men jag är supernöjd ändå! Det gör jag mer än gärna igen! :D"

Jaa, det är svårt att känna att något kommer kännas som en upplevelse efter den här resan :P Men vi hoppas det!
Vi sitter just nu på Christchurch Airport och tittar på när folk kommer in från International Arrivals och träffar alla som är där för att hämta dom, och drömmer oss hem lite..

Dagen efter fallskärmen var vi lediga, så vi tog det lugnt, gick ner till hamnen och kollade på nån marknad, tog en fish'n'chips och kollade på bilder från allt vi gjort fram tills dess..
Sen var det dags att åka tillbaka till Christchurch via Mt. Cook, bussen var 20 minuter sen, och mornarna är riktigt kalla i NZ, så vi var ju inte allt för pigga på att stå och frysa..
In i bussen och mysa ner sig lite, och sen ännu en busschaufför som vill berätta allt han vet om landet, med små pauser för att göra alla japaner glada (fotopauser)..
Jaja, Unni tyckte säkert att han berättade massa intressanta saker också, som att man på någon golfbana som vi åkte förbi var tvungen att slå över motorvägen för att komma in på green..
Sen kom vi fram till ett lyxigt hotell i närheten av Mt. Cook, där vi skulle stanna och fota lite grann, så jag och Unni stack iväg på lite trekking, och fotade lite så att man inte hade massa byggnader på sina enda bilder på Mt. Cook.. ("Fortfarande väldigt vacker utsikt med gröna kullar som omger Mt Cook med sin snöiga topp och en stor turkos sjö som ligger intill" - Unni) Sen in i bussen och järnet till vårat hostel, Akron!!
Spenderade två nätter där, andra dagen var när vi lyckades komma iväg till bibblan i Christchurch och iaf kolla vår email, men också lägga upp bilder på Facebook! Nesligt att länken inte fungerar här på bloggen.. men vi jobbar på en lösning.
Sen flög vi till Wellington (Eller Schmellington som Unni kallar det), en lite omysig stad som påminner om något slummigt kvarter i New York...
Vi suckade åt hela staden när det visade sig att dom inte hade något internet på biblioteket här, utan man måste betala för att använda det i hela stan...
Aja, vi är ändå bara här för att ordna visumen till Bali, dessutom hade vi hittat några internetcaféen som vi kan använda, plus att vårt hostel har en dator som man får använda lite grann varje dag!
Där har vi nu spenderat 11 dagar, och roat oss på så många billiga sätt som möjligt, bland annat en rätt kul konstutställning i stan, med lite arkitektur-ritningar och modern konst(tror jag?).
Sen har vi gått på bio och sett Alice in Wonderland och Avatar i 3D, (Unnis åsikt: Wohooo, Yihaaww, Super Duper!!!, tydlig eufori). Dessutom har vi skypat en del med min familj, och Unni hade lite efterlängtat "tjejsnack" med Helena och Nicolina! Vi var på en fruktmarknad i söndags och köpte lite nyttiga saker så att vi mättar oss på annat än chips, godis och läsk.. Och det har gått bra, båda hade saknat smaken av frukt, vi har snålat så mycket att det har varit svårt att ha råd med frukt..
Och nu sitter vi här, som sagt, på Christchurch international Airport och väntar på nästa flyg, som ska ta oss till en flygplats där vi ska ta ett flyg som tar oss till en annan flygplats där vi ska ta ett flyg som tar oss till Bali...
En och en halv månad kvar, hoppas ni hinner läsa klart det här innan vi kommer hem, annars får vi berätta allt en gång till ;)

Nya Zealand äger!

 

Nu ar det dags att bege sig till Bali och vi har en noga planerad vag som tar oss tre dagar att genomga.
Vi borjar med ett flyg idag fran Wellington till Christchurch. Dar spenderar vi 18 timmar pa flygplatsen i vantan pa flyget till Brisbane. Dar har vi oturligt nog 29 timmar att sla ihjal. Det ar namligen valdigt dyrt att ta sig in till stan fran flygplatsen och vi har det ju lite tajt i kassan. Efter 29 timmar pa Brisbanes flygplats tar vi flyget till Bali med en mellanlandning i Darwin pa tva timmar.

Vi kommer vara framme pa Denpasars flygplats pa Bali kl 20:30 pa mandag.
Vilket aventyr va

Det kommer mer Nya Zeeland-uppdateringer fran Bali nar vi har battre mojlighet att anvanda laptopen.

NU BLIR DET SOL OCH BAD IGEN!!

 &

Nu har vi lagt upp lite bilder fran Peking pa facebook, dock sa vet vi att ett antal av vara trogna lasare inte anvander sig av detta, och darfor har vi kopierat in en lank till fotoalbumet till bloggen!

I ovrigt sa befinner vi oss just nu i Wellington, Nya Zealand, och har svart att uppdatera bloggen eftersom det finns en valdigt snal tillgang pa tradlost internet har, men vi hoppas pa att kunna uppdatera lite mer senare, om inte annat sa borde det ha lost sig inom ett par veckor nar vi, SPOILER ALERT,
Befinner oss i Bali!

Vi kan inte kopiera det som en lank just nu, for att vi inte vet hur man gor, men om ni vill kolla pa bilderna sa kopiera det nedanstaende, och klistra in i addressfaltet!

http://www.facebook.com/album.php?aid=204314&id=692311489&l=77f8d67316