Ett nytt forsok! Publicerat torsdag 25 mars 2010 02:24
BaliBaliBali Publicerat onsdag 24 mars 2010 10:23
Forsta tanken nar vi kom till staden Kuta har pa
Bali var "oj, vad rorigt" Det ar bilar, mopeder, hast-och-vagnar
och folk overallt. Det blev inte battre av att alla vill ha ens uppmarksamhet
hela tiden. Det spelar ingen rol vad det galler "transport,
transport", "massase?", "ok, handbag?", "rent motorbike?". Hua, man
blir verkligen trott i skallen
Sen gjorde den slaende hettan inte
saken battre. Man tycker ju att vi borde ha vart vana efter tre
manader i Austraien. Men tydligen hade det svala vadret pa Nya
Zeeland (det var ju jeans, tjocktroja och halsduk som gallde dar,
ojojoj tanker ni, inte varre an hemma i Sverige! Men anda..) satt
vara kroppar och huvuden ur kurs.
Svetten lackade den forsta veckan, och de forsta dagarna kande jag
mig som en zombie i solen. Jag kan inte ha vart det roligaste
sallskapet, men Petter klagade minsann inte. Och han var duktig med
att langa en massa vatten 
Nu, efter lite drygt en vecka, har till och med jag vant mig
vid varmen och kan njuta fullt ut hela dagarna och inte endast
tiden i havet, eller i kallduschen.
Efter de forsta dagarna, vi kan kalla det "zombie-perioden"
satte vi igang med surfing. Hej vad kul det
ar! Men svart som tusan. Vi ville ocksa spara in pa pengarna och
skippa den valdigt vanligt forekommande surfkursen, sa det var lite
tufft i borjan. Men vi var smarta minsann och studerade alla
som tog kursen och da larde vi oss snabbt knepen
Vi har nu lart oss att pa ett bra satt
komma ut i vattnet, vilket faktiskt ar jobbigt nar det standigt
slar ner nya vagor over en, att fanga vagorna och att till och med
sta upp pa bradan. Dock kan jag inte skryta med att ha statt upp
lange eller sa, det dar med balansen maste ovas upp!
Annars finns det en hel del annat att hitta pa i Kuta. Det finns
massa shopping, resecentra (med olika aventyrsgrejer eller turer
att erbjuda), restauranger och barer overallt. Nar man val hade
vant sig vid alla hejanden och kolla har-anden blev det ratt
trevligt att bara strosa runt pa stan och kolla lite pa grejer och
ta sig en drink pa en bar. Priserna har ar helt klart mycket
billigare an i Australien och Nya Zeeland. Har kan vi kaka fried
rice-lunch for en tia med farskpressad juice till for en sju
kronor, eller en 650 ml Bintang-ol for en tjuga. Super tycker vi!

Nu har vi tagit oss vidare fran Kuta pa Bali till Gili Trawangan. Det ar en
liten mini-o som ligger ca tva timmar bort med fastboat, det gick
snabbt vill jag lova, hoho
Har ar det mycket vackrare an det
ar i Kuta, har ar stranden vit och havet klart och sadar harligt
turkos-blatt (stranden i Kuta ar halvmork och vattnet sandfyllt
till foljd av vagorna). Har finns det heller ingen trafik da
motorfordon ar forbjudna, det finns daremot gott om
hast-och-vagnar. Det ar en skon lugn kansla har, liksom manjana
manjana
Fast vi har nog forstatt att det
brukar rada ratt mycket festandes har med, sa det blir nog
lite av varje, en harlig blandning
Tyvarr markte vi idag att surfing har blir svart, sa det far vi ta
upp igen nar vi kommer tillbaka till Kuta. Det kanske blir om tva
veckor, eller langre om vi trivs superbra 
Det ar ocksa tyvarr lite dyrare har an i Kuta, men det ar
fortfarande billigt sa vi ska val inte klaga.
I Kuta bodde vi i ett standard-rum med flakt och kallvatten i
duschen. Det gick pa 100 kr per natt for oss bada (finfint pris
va!). Det dog alldeles utmarkt, men blev lite varmt emellanat (om
ni undrar over kallvattnet sa ar det allt man behover, har ar man
inte sugen pa nagra varmduschar!). Har pa Gili Trawangan tankte vi
lyxa till det lite med ett rum med AC!
Vi har hittat ett for 150 kr per natt
for oss bada, det tyckte vi lat super, sa dit flyttar vi imorrn.
Inatt bor vi pa ett tattigt stalle med en liten miniflakt i taket
och delade utetoaletter, men det gar ju det med
Och det ingick ju faktiskt frukost

Om en timme blir det middag pa en restaurang dar det ar filmvisning
pa en stor filmduk. Sa det blir mys framfor "Inglorious Bastards"

Till er som har sett filmen sager jag "Arieve dertchi!" och till
alla er andra sager jag hej for den har gangen.
Snart kommer vi hem och vi saknar er massor! 

Äventyren i Nya Zeeland! Publicerat lördag 13 mars 2010 11:46
Woho! 15 min gratis wifi! Här får ni en riktig blaffa:
När vi först kom till Christchurch var det kallt
och dimmigt, och vi hade ingenstans att bo! Vi var tvungna att sova
på flygplatsen! Sen tog vi en Shuttlebus in till City, och började
leta Hostel. Första vi gick till kallades the base, fullt.. "Jaha,
det var ju trevligt.." Den mycket (erhem) trevliga receptionisten
pekade ut ett par stycken andra hostel åt oss, och varnade oss för
ett närliggande, Akron lodge & backpacker, med hennes varnande
ord, varnande i bakuvudet, så gick vi vidare, med oron att de
övriga hostelen vi skulle gå till skulle lida av det beryktade
Akron lodge & backpackers minimala kök... andra stoppet, där
man välkomnades av en "4 SALE"-skylt i den vackert parkerade bilen
på den enda p-rutan tillhörande hostelet, samt en orange-färgad
katt, med estetiska stänk av vitt, som Unni fattade ett ömsesidigt
tycke om: stängt, tydligen öppnar de flesta hostelen från kl 10 på
morgonen.. Jaha, ingen vidare bra start, men boendejakten
fortsatte, pga av att dessa tappra små svenska själar inte hade
sovit mer än blotta 4 timmar på flygplatsen under natten, och
hungern började växa sig starkare än behovet av att sova.. Så efter
en kort matpaus på ett lokalt café lallade vi vidare till nästa
hostel i hopp om att dom skulle öppna så tidigt som 9! Utanför
stopp nummer 3 mötte vi en man av rysk börd som hade checkat ut
från hostelet där vi tänkte be om husrum, men tydligen fick man
inte heller här checka in så tidigt som 9!!! Frustrationen var
oundviklig! Efter 3:e nederlaget så gav vi efter, och gick
mot Akron Lodge & Backpacker, utanför hostelet syntes två
skyltar, den första var vit, med blå, kursiv text " Hare Krishna"..
Hurra... Nästa var skrikigt brandgul, med svart text: "Akron lodge
& backpacker", jaha, här måste det vara.. Vi gick in till
receptionen i huvudbyggnaden, och möttes av en fyllig kvinna i sina
sena 30 års ålder, som på svajjig engelska och med ett snett
leende frågade om vi ville bo där, "jaaaa" svarade vi i kör. Och
det visade sig att hostelet var billigare än väntat, inte mycket,
men det första goda tecknet i staden fick oss att känna oss lite
lättade! Hon gav oss en nyckel och följde oss ut mot vandrarhemmet!
Där visade det sig att vi skulle spendera natten i ett trebäddsrum
(till priset av ett 12-bädds om man jämför med de tidigare
Australieniska hostelen där vi tidigare så glatt har spenderat
nätterna, och även vissa bakfulla förmiddagar). Köket, lika
stort som tidigare hostels, men här behöver man inte betala en
deposition för att få låna hostelets sketna tallrikar och
plastgafflar!
I samlingsrummet: TV, DVD och ljudanläggning, med okänt antal
dvd-filmer som man inte behöver hyra/låna/betala för..
Det fanns många ord för att beskriva Akron, men vi valde
guldgruva.. 3 Varma duschar, 4 toaletter och lugn och ro!
Efter det kände vi oss så pass modiga att vi började leta efter en
plats att bokade våra senare bravader och äventyr på!
Med en tattig, karta och dåliga vägbeskrivningar av våra trevliga,
tyska grannar från rummet bredvid, så letade vi oss in till
city!
Vi hittade ganska direkt ett "Adventure Center", där vi började
kolla priser och vad som ingick om man bokade lite mer och
liknande, och orkade sen inte gå igenom samma pers en gång till på
nästa ställe, utan bokade varsitt Bungy-jump på A.J. Hacketts "The
Ledge" i Queenstown, lockade av beskrivningen att man kan hoppa som
man vill utför en kant, ca 400 m över staden, frifalla 46 meter,
och sedan hissas upp igen! Därtill bokades varsitt tandemskydive på
12.000 ft, ca 4000 m bedömde vi det till däruppifrån..
Vi bokade också en tur till Milford Sounds, en fjord som tydligen
ska finnas på massa vykort och foton från Nya Zealand, som man
borde besöka. Eftersom samtliga turer startade i Queenstown så
tyckte vi att det vore bäst att också bo där under tiden, och trots
att vi blivit så kära i Akron så överväldigades vi av dom 9
timmarna som vi skulle tvingas spendera pendlandes i buss mellan
dom två städerna. Så vi bokade 5 nätter och en busstur dit, samt en
busstur hem, där vi skulle stanna på vägen för att se landets
högsta berg "Mt. Cook".. Det sista vi bokade var på Unnis begäran,
och efter visst motstånd från min sida så blev det, hör och häpna,
en två timmars ridtur! Nej, inget sagan om ringen, ingen jetboat
eller paragliding, utan vi skulle ut och rida i två timmar, så sent
som dagen efter alla våra bokningar!
Nu började letandet efter en plats att handla mat på, och en
bankomat. Staden var ganska lätt att orientera sig i, och Unni
upptäckte att det fanns en buss som åkte från några mataffärer och
sedan stannade 2 kvarter från vårt hostel, som var gratis att åka
på (Hoppas att SL läser detta och tar till sig)!
Hem och laga mat för att sedan kolla på Dodgeball, och förflytta
sig till våra (Hotellklass)sängar och glatt somna in, ivriga inför
morgondagens äventyr på dom stackars hästryggarna(syftar enbart på
den stackaren som ska bära mina stolta 81 kilogram(Ja, det är sant,
inte ett kilo mer än när vi lämnade Stockholm!).
Unni, som är en aning mer rutinerad än mig i
ridandets ädla konst, fick äran att återge detta episka ögonblick
ur hennes synvinkel, då hon för första gången fick se mig på
en
häst:
"Hej kära läsare!
Hoppas att ni inte är
alldeles slut i ögonen än, för det kommer mer, jag lovar ;) Men
åter till berättelsen:
Vi blev upplockade av självaste Zeb MacKeyhen (har ingen aning om
hur det stavas, men ni kanske förstår vad jag menar, en tvättäkta
cowboy iallafall!) Efter en kvart i bil kom vi fram till gården där
hans fru väntade med hjälmar och chaps i högsta hugg. Vi möttes
också av två glada danskar som också skulle ut och rida för första
gången i sina liv.
Efter en snabb toapaus var det dags, tjoho upp i sadeln! Vi döptes
om till hästen vi satt på så under hela ridturen hette Petter
"Monty" och jag hette "Nugget". Här var det inget daltande
minsann, utan mest bara en snabb genomgång av basics, ni vet, dra
här för att gå till höger, bromsa såhär och gör inte såhär, sen
drog vi iväg med "Zeb" i täten.
Det var också en tysk tjej som var med och ledde vår lilla
äventyrsgrupp. Vi red på rad upp bland kullarna och det var
verkligen supervackert! Vilken utsikt. Där red vi runt i solskenet
bland får och hagar. Mys! Sen blev det action
De hade vissa
hagar som hade bra galoppgrund så när vi kom in i hagen spred vi ut
oss och "Zeb" ropade "Nugget! Spring iväg och lev livet!" och jag
flög iväg
Tjihoo! Frihet på hög nivå och fort gick det! Sen var
det dags för resten av gruppen att dra iväg, men de fick nöja sig
med att trotta 
Och jag måste säga att jag blev riktigt imponerad av Petters
insats. Där sitter han på en häst för första gången i sitt liv och
kontrollerar hästen helt på egen hand och drar igång traven och
lyckas rida lätt galant på första försöket. Naturbegåvning säger
jag, men jag kommer nog inte lyckas lura upp honom i sadeln en gång
till ;)
Men man fick passa sig så att man inte kom för nära hästen breve
för de är gamla tävlingshästar och instinkten att ligga först är
stark, så då kan det börja gå riktigt fort, men vi stötte inte på
några missöden. Sen vart det fikapaus (eller "vila-rumpan-paus")
och te och scones satt fint i magen
Vi tog också lite foton på
en riktigt klarblå liten flod.
Det är verkligen vackert landskap i det här landet. Jag gillar Nya
Zeeland mer än Australien. Det är på något vis mycket mysigare
här.
Efter pausen gav vi oss iväg på den sista etappen. Det vart
verkligen lite westernkänsla när man red runt bland bergen sådär.
Och innan vi visste ordet av så var vi tillbaka på gården igen. Två
timmar räckte gott och vi var lite ömma dan efter, men jag hade
gärna gjort det tusen gånger till, hoho
Jag var glad som ett
barn på julafton och jag tror
minsann att Petter också var nöjd med dagen, även om han inte
riktigt tyckte att ridning kändes som hans grej ;)
Dagen efter begav vi oss på buss ner till Queenstown. Petter, mer info om det?"
Ja, tack Unni!
Under hela resan pågick fotografering av landskapet! Jag instämmer
med Unni, landskapet är "Sweet as, bro" (Inhemskt uttryck som
betyder najs)! Vi kom fram strax innan middagstid till den lilla
staden vid foten av bergen, och efter att ha orienterat oss till
vårt hostel så åt vi middag på Donken! Vi handlade lite inför
frukost och drog sedan täckena över
huvudena! Vi hade under hela dagen känt oss sjuka, och hade ingen
riktig ork att hålla oss vakna, och ville inte vara tvungna att
ställa in något äventyr pga sjukdom!
Nästa dag var det dags för Milford Sounds, upp tidigt, åt gröt till
frukost + varm choklad, sedan ut till busshållplatsen för att bli
upplockade av en trevligt kiwi!
Jag mådde mycket bättre idag, medan Unnis hälsa förblev oförändrad!
Vi hade ett par fotostopp på vägen till fjorden, där vi bland annat
skulle se någon konstig fågel, som ingen fick se!
Busschauffören bjöd på mycket information om otroligt ointressanta
saker, som vi lyckades blockera med musik, trots att Unni hävdade
att somliga saker var ganska intressanta! Lustigt tyckte jag
eftersom att hon sov under större delen av ditresan...
Kom fram till fjorden, regn, som det tydligen brukar vara under typ
340 dagar/år, ut på en liten båt, såg sälar, vattenfall, berg och
djupa dalar! Ni ska få se på film och bilder när vi kommer hem! I
ett av vattenfallen ställde dom båten precis under, och skickade ut
några olyckliga(lyckliga tycker jag) själar med några plastmuggar
för att hämta lite vatten. Däribland Petter Gahm! Iskallt, men gott
vattenfallsvatten! Ni ska få se det på filmen också!
Sen ut en bit till, rätt så hård sjögång, och sedan tillbaka in mot
hamn, satte oss på bussen igen, och efter en lite hetsig
middagspaus satte chauffören på filmen: "The world's fastest
Indian" (Nej, det är ingen indier, indian eller heller nån kenyan
med snabba ben, utan Motorcykeln), slökollade på filmen, och sen
var vi hemma på hostelet och gick och la oss, helt slut... Konstigt
med tanke på att allt vi gjort under dagen var att sitta ner...
Nästa morgon tömde vi fotokameror inför all fotografering på
BUNGYJUMP!! Kl 12.00 skulle vi frifalla nästan 50 meter, efter att
ha gjort våra cirkuskonster utför kanten!
Vi var tidiga, och Unni hamnade först i kön för att få hoppa! Jag
skulle fotografera från sidan av stugan där man förbereddes på
hoppet!
Efter lite kallprat och genomgång på hur hon skulle komma upp igen
så började dom räkna ner, "Aim for the trees, three, two, one,
juuuuump!" och ut for Unni som en självmordsbenägen ekorre! Ni ska
få se lite senare!
Sen var det min tur, det var sjukt hur fort tiden gick från att man
började dra på sig "bältet" och dom spände alla spännen tills att
man började kallsvettas :P Nej, riktigt så farligt var det inte,
men man var ju lite orolig, inte för att nåt skulle gå fel, men mer
för att man skulle ändra sig halvägs utanför den lilla hytten som
man hoppade ut från.
Sen kom det.. "Aim for the trees, Three, two, one juuuump"! Och så
hoppade jag, och föll, och föll, och föll tills jag trodde att jag
var nere i stan igen :S Ni kommer få se...
Paniken är tydligare på Unnis bilder, men mitt vrål säger en hel
del i filmen! Just det! Vi fick DVD-filmer på våra hopp, det ingick
eftersom att vi bokade via våran arrangör! Hurra!
Sen var det dags att åka ner igen, med hjälp av gondolerna som
tagit oss upp till toppen av berget! Pigga på adrenalin så kunde vi
knappt bärga oss inför nästa dag, Skydive...
Upp tidigt igen, idag så mådde vi båda bra! Pumpade i oss gröten
och tog oss ner till Skydive-kontoret, och började fylla i formulär
som tydligt klargjorde att även om min tandemmaster knäpper loss
alla mina spännen och sparkar ner mig från dom sista 1000
metrarna, trots att jag ber honom att låta bli, så är det INTE
företagets fel, OM någon
skada skulle förekomma! Nja, ni som dykt eller provat på någon form
av äventyrsport vet hur formulären ser ut..
Sen var det dags att hoppa in i bussen som skulle ta oss till
flygfältet, det var en kort, glad resa, alla var taggade! Även dem
4 pensionärerna som vi delade buss med... Det förstörde
macho-känslan lite, att Gerthrud, 99, också skulle hoppa,
OCH-visade det sig- att hon skulle få hoppa före mig...
Det blev en viss väntan på flygfältet, eftersom att dom bara hade
två flygplan, och totalt 8 pers i varje plan, och vi var många som
ville slänga oss ut i det fria och prova våran brist på
vingar.
Men efter en stund var det dags, in i en stor hall, och på med
overallen, här får du ett par handskar och en väldigt fin
skinnmössa. En kort genomgång på hur man skulle göra när man hängde
utanför planet och allt som höll en kvar var ens tandemmaster. Och
sen in i planet, och iväg bar det mot våra 12.000 ft!
På vägen upp pekade min tandemmaster ut lite berg och sådant och sa
att han skulle peka igen på vägen ner! Sen var vi uppe, jag skulle
hoppa som nummer 2, Unni som nummer 3. Nummer 1 var en kvinna runt
40 år från England, som satte sig på kanten, och sedan hängde
utanför medan hennes tandemmaster räknade ner 3, 2, 1.. och sedan
slängde sig ut!
Lite oroligt var det ju att sätta sig efter henne, allt såg ju så
litet ut däruppifrån, men jag satte mig, och försökte fokusera på
att "njuta" av utsikten innan jag skulle falla.
Men knappt hade jag hunnit hänga mig utanför planet innan jag kände
att den kalla metallen som jag så krampartat pressade mig mot, som
om livet faktiskt hängde på att jag med min rygg skulle kunna
spänna mig fast mot flygplanet, försvann.
En halv sekunds panik, sedan vända vi oss om med ryggen mot marken,
och jag såg planet försvinna, snabbare än jag faktiskt ville se dom
försvinna...
Nu, magen mot marken, och sen klappade han mig på axeln, det
betydde att nu skulle jag släppa taget om remmarna som gick över
axlarna på mig och få känna fallvinden mot händerna.
Jag minns inte ens när jag hade greppat taget om dom... Otroligt...
Allt kändes så konstigt..
Jag kände hur han vred på våra fötter och så började vi snurra åt
vänster, och sen en annan benrörelse, och så började vi snurra åt
höger! Han pekade på det tidigare nämnda berget
och sedan på platsen där vi skulle landa, jag hade ingen aning om
vad han egentligen pekade på, men stolt som jag var så ropade jag
bara "Yeah".
Nu ropade han helt plötsligt att vi skulle släppa ut fallskärmen!
Va!? Hade redan 45 sekunders frifall gått? Tydligen... 200km/timmen
är ju ganska fort. Jag kände att det tryckte rejält i öronen, men
kunde inte riktigt tänka på det just då. Helt plötsligt så kändes
det som att vi for lika snabbt uppåt som vi nyss hade fallit nedåt,
och sedan var allt tyst en halv sekund innan vi sakta började segla
neråt.. Nu kom det häftigaste, han bad mig sticka in fingrarna i
öglorna som styr fallskärmen, vilket jag gjorde, och sen släppte
han taget.. Helt lugnt sa han "Now you're controlling the
'chute"... !!.. !!!.. !!!!
Sen sa han åt mig att dra hårt i höger, och så började vi spinna åt
höger, sedan samma sak åt vänster, och till sist båda.. Och
återigen kändes det som att vi tvärstannade i luften!
Sen var det tydligen bara 1000 ft kvar, så då var det hans tur att
styra, jag var tydligen inte mogen att landa oss båda.. Tur..
Vi lyckades båda landa på fötter(många landar nämligen sittandes
eftersom att det är svårt att styra benen ordentligt när man landar
:P
Efter några förvirrade tack från min sida (Det var svårt att förstå
hur man hade kommit ner egentligen..) så pekade han ut Unni som
glatt seglade ner med sin Tandemmaster!
Hon lyckades också landa på fötter *duktig*!
Mycket mer än att några killar i bilen kände sig lite kräksjuka i
bilen på vägen tillbaka till stan minns jag faktiskt inte, men
dagen var rätt så grym ändå..
Unni gör en instickare:
"Jag måste ju bara berätta om känslan!
Bungyhoppet var mycket värre att genomföra än fallskärmen. Jag
antar att det är för att man själv slänger sig ut mot marken, när
man hoppar fallskärm har man någon som gör allt åt en. Sen är man
ju så mycket närmre marken när man hoppar bungy, när man faller ner
från 4000 meters höjd är det svårt att relatera till hur högt det
egentligen är och på något vis kändes det mycket mer
fridfullt.
Haha, man ser verkligen på bilderna på mig när jag precis hoppat ut
från plattformen på bungyn när jag inser vad jag håller på med och
minen säger allt. Precis hur konstigt, onaturligt, pirrigt och
äckligt det känns i magen. Men fortfarande kul. Fast det roliga
börjar först när man känner att repet "tar emot en" och rycker en
uppåt igen. Då vet man
att man är säker och det är rätt kul att studsa upp och ner sådär
:P Det var också först då jag fick ut en tjut rakt upp från magen.
Wohooo!!
Även fast det kändes obehagligt skulle jag inte tveka
om någon frågade om jag ville göra det igen!
Fallskärmshoppet var bara ren njutning för min del. Visst var det
lite pirrigt precis innan vi kastade oss ut från flygplanet. Jag
hade precis bevittnat när Petter gav ifrån sig ett chockat "Woh!"
när det var hans tur att falla ut ur planet. Men efter att vi
lämnat planet så kände jag bara ren lycka. "WOHOOO Wiii woooo
WOOOOHOO WOOOW OH YEAHH WHOOOOO!!!!" Haha, det var det jag lyckades
prestera under frifallet och en nedrans massa tummen upp. Vilken
UNDERBAR känsla! (Och vackert som tusan!) Jag fick visserligen inte
styra fallskärmen som en viss pojkvän fick göra ;) Men jag är
supernöjd ändå! Det gör jag mer än gärna igen! :D"
Jaa, det är svårt att känna att något kommer
kännas som en upplevelse efter den här resan :P Men vi hoppas
det!
Vi sitter just nu på Christchurch Airport och tittar på när folk
kommer in från International Arrivals och träffar alla som är där
för att hämta dom, och drömmer oss hem lite..
Dagen efter fallskärmen var vi lediga, så vi tog
det lugnt, gick ner till hamnen och kollade på nån marknad, tog en
fish'n'chips och kollade på bilder från allt vi gjort fram tills
dess..
Sen var det dags att åka tillbaka till Christchurch via Mt. Cook,
bussen var 20 minuter sen, och mornarna är riktigt kalla i NZ, så
vi var ju inte allt för pigga på att stå och frysa..
In i bussen och mysa ner sig lite, och sen ännu en busschaufför som
vill berätta allt han vet om landet, med små pauser för att göra
alla japaner glada (fotopauser)..
Jaja, Unni tyckte säkert att han berättade massa intressanta saker
också, som att man på någon golfbana som vi åkte förbi var tvungen
att slå över motorvägen för att komma in på green..
Sen kom vi fram till ett lyxigt hotell i närheten av Mt. Cook, där
vi skulle stanna och fota lite grann, så jag och Unni stack iväg på
lite trekking, och fotade lite så att man inte hade massa byggnader
på sina enda bilder på Mt. Cook.. ("Fortfarande väldigt vacker
utsikt med gröna kullar som omger Mt Cook med sin snöiga topp och
en stor turkos sjö som ligger intill" - Unni) Sen in i bussen och
järnet till vårat hostel, Akron!!
Spenderade två nätter där, andra dagen var när vi lyckades komma
iväg till bibblan i Christchurch och iaf kolla vår email, men också
lägga upp bilder på Facebook! Nesligt att länken inte fungerar här
på bloggen.. men vi jobbar på en lösning.
Sen flög vi till Wellington (Eller Schmellington som Unni kallar
det), en lite omysig stad som påminner om något slummigt kvarter i
New York...
Vi suckade åt hela staden när det visade sig att dom inte hade
något internet på biblioteket här, utan man måste betala för att
använda det i hela stan...
Aja, vi är ändå bara här för att ordna visumen till Bali, dessutom
hade vi hittat några internetcaféen som vi kan använda, plus att
vårt hostel har en dator som man får använda lite grann varje
dag!
Där har vi nu spenderat 11 dagar, och roat oss på så många billiga
sätt som möjligt, bland annat en rätt kul konstutställning i stan,
med lite arkitektur-ritningar och modern konst(tror jag?).
Sen har vi gått på bio och sett Alice in Wonderland och Avatar i
3D, (Unnis åsikt: Wohooo, Yihaaww, Super Duper!!!, tydlig eufori).
Dessutom har vi skypat en del med min familj, och Unni hade lite
efterlängtat "tjejsnack" med Helena och Nicolina! Vi var på en
fruktmarknad i söndags och köpte lite nyttiga saker så att vi
mättar oss på annat än chips, godis och läsk.. Och det har gått
bra, båda hade saknat smaken av frukt, vi har snålat så mycket att
det har varit svårt att ha råd med frukt..
Och nu sitter vi här, som sagt, på Christchurch international
Airport och väntar på nästa flyg, som ska ta oss till en flygplats
där vi ska ta ett flyg som tar oss till en annan flygplats där vi
ska ta ett flyg som tar oss till Bali...
En och en halv månad kvar, hoppas ni hinner läsa klart det här
innan vi kommer hem, annars får vi berätta allt en gång till
;)
Nya Zealand äger!
Tre dagars flyg till varmen! Publicerat fredag 12 mars 2010 22:57
Nu ar det dags att bege sig till Bali och vi har
en noga planerad vag som tar oss tre dagar att genomga.
Vi borjar med ett flyg idag fran Wellington till Christchurch. Dar
spenderar vi 18 timmar pa flygplatsen i vantan pa flyget till
Brisbane. Dar har vi oturligt nog 29 timmar att sla ihjal. Det ar
namligen valdigt dyrt att ta sig in till stan fran flygplatsen och
vi har det ju lite tajt i kassan. Efter 29 timmar pa Brisbanes
flygplats
tar vi flyget till Bali med en
mellanlandning i Darwin pa tva timmar.
Vi kommer vara framme pa Denpasars flygplats pa Bali kl 20:30 pa
mandag.
Vilket aventyr va 
Det kommer mer Nya Zeeland-uppdateringer fran Bali nar vi har
battre mojlighet att anvanda laptopen.
NU BLIR DET SOL OCH BAD IGEN!! 
& 
Nya bilder from China Publicerat fredag 05 mars 2010 07:42
Nu har vi lagt upp lite bilder fran Peking pa facebook, dock sa
vet vi att ett antal av vara trogna lasare inte anvander sig av
detta, och darfor har vi kopierat in en lank till fotoalbumet till
bloggen!
I ovrigt sa befinner vi oss just nu
i Wellington, Nya Zealand, och har svart att uppdatera bloggen
eftersom det finns en valdigt snal tillgang pa tradlost internet
har, men vi hoppas pa att kunna uppdatera lite mer senare, om inte
annat sa borde det ha lost sig inom ett par veckor nar vi,
SPOILER
ALERT,
Befinner oss i
Bali!
Vi kan inte kopiera det som en lank just nu, for att vi inte vet hur man gor, men om ni vill kolla pa bilderna sa kopiera det nedanstaende, och klistra in i addressfaltet!
http://www.facebook.com/album.php?aid=204314&id=692311489&l=77f8d67316
|


